Är det inte lite sjukt hur vi människor aldrig kan vara helt nöjda med oss själva?

Och dom som påstår att dom är det tror jag faktist ljuger.

För ca ett halvår sedan så mådde jag riktigt dåligt över min kropp faktist, vissa dagar tyckte jag om den, dom dagarna jag inte åt så magen var platt. Men det var så jag gjorde, jag åt inte och det ledde till att jag fick uppkvälvningar när jag försökte äta. Jag ville ha smalare ben, och mindre rumpa, lite smalare mage osv.

Fast idag vet jag att jag inte var tjock på något sätt.

Men nu när jag är så smal som jag ville, då är jag heller inte nöjd.

För nu vill jag gå upp i vikt, har för benig mage och för benig rygg/axlar, och för små tuttar.

Även om jag får komplimanger så lyssnar jag inte, för jag tycker inte så.

Vissa dagar är jag nöjd med min kropp, men andra dagar när jag ser på bild när jag lutar mig framåt och man ser hela skelettet så blir jag riktigt äcklad.

Men jag har faktist problem med att gå upp i vikt, kan gå upp 2 kilo och sedan ner dom direkt igen, mer än så går det inte. Så jag tror jag får ge upp det där lite, och bara vara nöjd.

För varför ska vi alltid klaga på oss själva? Varför kan vi aldrig vara nöjda?